En berättelse från en person, runt omkring oss.

”Bonjour…Tu parles francais, ou peut-etre l’italienne? Speak english?”
Jag tittade upp från den plats jag satt och läste min bok I salongen. 
Min blick mötte en ung killes. Han kunde inte vara mycket äldre än jag, men hans missbruk hade satt sina tydliga spår.
Kläderna han bar var av exklusiva designers och hans kropps-språk talade om för mig att pengar inte hade någon som helst betydelse.

”Si tu veux, j'ai peut parler francais, l'italienne et aussi l'anglais. Which do you prefer mr…?”
Med en kaxig underton hade jag talat om för killen framför mig, att om han ville, så kunde jag prata både franska, italienska och engelska och att det var upp till honom att bestämma vad som passade.

Redan som ung, talade mina föräldrar om för mig hur viktigt det var med språk.
”Ju fler språk du kan desto större blir världen för dig att utvecklas.”
Med de orden inpräntat i bakhuvudet har jag idag sex olika språk i baggaget. Vissa av dem kan jag flytande och andra begriper och talar jag tillräckligt bra för att föra en konversation alternativt förstå den jag talar med.

”…You can call me Eric”. Okej, tänkte jag, engelska it is. Han frågade ifall han fick slå sig ner bredvid mig och göra mig sällskap.
För att vara helt ärlig så spelade det ingen som helst roll. Mina känslor var likgiltiga och det var plus minus noll, vad den här killen framför mig, ville eller inte ville göra.
”Sure, whatever.” svarade jag, och gjorde en halvcirkel med min arm för att visa hur många platser det fanns att välja bland.

Jag fortsatte att läsa min bok och låtsades inte om den här ”Eric” typen.  Under mitt gångna år hade jag träffat på alldeles för många som påminde mig om honom.
En kille utan respekt för pengar, en kille som sprutar champagne som om det vore vatten, en kille utan någon som helst empati eller sympati för andra än sig själv. Tiden skulle dock berätta för mig att jag aldrig skulle ha förutfattade meningar igen.

Jag skulle stöta på honom allt oftare men till en början var vi inte särskilt sociala mot varandra. Det var som att vi båda förstod vad den andra hade gått igenom och att det inte behövdes ord för att beskriva vad vi kände. Vi var båda förstörda av den drog vi dagligen hade missbrukat, jag för att bli smalare och han för att fly undan sitt förflutna.

Han var född i Los Angeles, USA. Hans mor var den typiska husfrun som tog hand om honom och hans två äldre systrar. I detta fall innebar det att barnskötaren gjorde hennes ”jobb” medan hon var ute och spenderade makens pengar. Pappan var nämligen en framgångsrik entreprenör och de var oerhört förmögna. När han var sju år gammal så flyttade dem till Schweiz för att hans far skulle vidareutveckla sin verksamhet.

Där satt han nu, 21 år gammal. Från ett hem utan känslor, en familj utan kärlek och en framtid utan hopp. Han hade besökt kliniken fler gånger än vad jag kunde räkna på en hand. Han fastnade redan som 13 åring och hans last var kokain och precis som jag, även ecstasy.

Det var under kvällarna som vi verkligen lärde känna varandra. Vi tyckte båda om utsikten över den vackra sjön och den utgjorde en lugn atmosfär för våra förstörda tankar. Reglerna på kliniken hade vi tagit med en nypa salt. Det var nämligen så att man inte fick ha besök efter 20.00 men vi hade våra metoder och tillslut sågs vi varje kväll utan att någon ur personalen hade en aning.

Han berättade om sina mörkaste hemligheter och ibland kunde jag bara sitta helt mållös och stirra på honom. Han hade en sådan inlevelse i allt han sa samtidigt som att han var så fruktansvärt jordnära. Ärligheten var så förundransvärd att man kunde tappa andan. Det fanns stunder jag grät över de sakerna han hade upplevt och jag önskade att det fanns något jag hade kunnat göra.

Som 19 åring hade han, efter en hemmafest med sina vänner tagit sin pappas bil. De bodde i ett av de vackraste områdena i Schweiz och huset var omringat av tätt bevuxna träd och höga berg. Han kallade det för en plats taget ur en saga.
Han hade varit utomordentligt hög på kokain den kvällen då olyckan skedde.
Det var han och ett par killar som var sugna på att fortsätta sitt champagne sprutande på en klubb inne i stan.
Omedveten om hur hög han verkligen var, satte han sig bakom ratten. Efter att ha kört cirka 2 km med radion på högsta volym och tre övertaggade killar som passagerare, tappade han kontrollen över fordonet och körde rakt in i ett träd.
Det trädet som en gång utgjorde en del av hans sago-område hade nu förvandlats till ett träd i en skräckhistoria.

Han fortsatte berätta om den sorgliga händelsen och hur han skulle komma att mista sin bästa vän den kvällen. Tårarna rann längs hans kind när han förklarade hur mycket ånger och hat han kände.
På den tiden, innan hans väns död, tog han droger för att det var en ”rolig” sak.
Alla visste vem han var och han var en utav de populäraste killarna där fanns.
Efter incidenten började han istället missbruka pillrena för att bedöva sitt dåliga samvete och saknaden efter vännen.

Jag började känna för den här killen, jag började av hela mitt hjärta tycka om honom men framförallt ville jag finnas där. Jag förstod att han inte hade någon i sin familj att prata med. De hade övergett honom för längesedan och de såg honom numera bara som en börda. I början brukade de besöka honom men nu? Nu var han ensam som en pinne.

Dagarna hade blivit veckor och vi hade börjat komma varandra riktigt nära.
”Steph…Do you want to hear a secret?”
Vi satt inne på mitt rum den kvällen och kollade på film. Vår vanliga plats, balkongen, var upptagen med kollosala mängder regn som himlen lät falla. Man kunde höra hur dropparna slogs mot fönstret och det var en underbar känsla där vi båda satt tätt intill varandra och njöt av varandras sällskap.
Nyfiken som jag alltid var, tittade jag på honom med ett leende och sa,
”Yeah sure, what is it?”. Den annars så utåtriktade och sociala kille, blev helt plötsligt väldigt blyg och jag kunde se att han hade svårt att få fram det han ville säga.
Ett djupt andetag senare tog han mod till sig och sa ”I like you…I really like you”. 

Jag tittade på honom länge och intensivt. Jag lät regnet utanför vara det ända som hördes ihop med ljudet från tv:n, tog tag i hans hand och såg hur ett leende bildades i hans ansikte. Jag kramade om den hårt och svarade med ett kärleksfullt leende, ”Well…I like you to”.

Dr Latif hade stigit in på mitt rum några dagar senare och hittat mig läsa på min balkong. Likt alla andra dagar var sjön lika vacker som alltid och lugnet från de små vågorna kunde få vem som helst att drömma sig bort.
”Stephanie…I …I….have some… bad news” . Han visste att jag och Eric hade kommit varandra nära och att vi hade en fin vänskap framför oss…Eller?

Jag vände mig om från stolen jag satt på och tittade på honom förvirrat.
Vadå ”bad news?” tänkte jag.
Jag såg att han inte riktigt kunde möta min blick och att han svalde mycket hårt för varje ord han sa.
”Eric…He…Ehm…He…”
Åh, nej! Åh nej, Åh NEEEEJ, var det enda jag tänkte.
”No, dr Latif! Don’t you dare say it! Don’t you DARE tell me what I think you are about to say! DONT YOU DARE!!!”
Tårarna bara forsade och mitt hjärta bankade otroligt hårt i bröstkorgen.

”He comitted suicide…Stephanie, im so sorry”.  Min hjärna hade för en stund slutat att producera tankar, mitt hjärta hade stelnat och min kropp sjönk bara ihop på golvet. Jag skrek, jag skrek som ett litet barn och bad mannen framför mig att säga att det bara var en mardröm.
Han försökte trösta mig, han gjorde verkligen sitt yttersta för att torka mina tårar och säga att allting skulle bli bra.
Jag hatade mig själv mer än jag någonsin gjort i hela mitt liv. Vad hade jag missat? Hur kunde jag inte sett detta hända? Jag hade så många frågor och jag kunde inte sluta lägga skulden på mig själv.  

”Get out…get out… JUST GET OUUUUT!!!”
Jag skakade av förtvivlan. Efter att han lämnat rummet ställde jag mig upp, gick till balkongen och skrek för full hals.
”AAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHH!!!!!”

Det fanns inte en människa som inte kunde höra min sorg och saknad. Jag gick tillbaka in i rummet och välte med ett hat, bordet framför mig och kastade stolen i väggen. Aldrig någonsin hade jag känt mig så ensam. Den enda människan som verkligen förstod mig hade nu valt att göra slut på sitt liv och lämna mig åt mitt öde.
Det går nog inte en enda dag som jag inte tänker på honom.

Det var inte läkarna som fick mig på fötter efter mitt missbruk utan nej, det var han. Han fick mig att öppna ögonen och inse hur livet med narkotika kan omvandla ens liv till en misär. Jag inser idag att självmord var något han säkerligen tänkt på ett bra tag och att det troligtvis inte fanns något mer jag kunde göra för honom. Trots det gör det fortfarande ont.

Jag antar att hans abstinens för droger var starkare än hans känslor för mig men jag ger honom ingen skuld, för jag vet hur det känns när begäret är som värst.