För hur ska en själ så förstörd, orka fortsätta kämpa var dag? Vägen är inte tillräckligt lång, för att inte stöta på en stopp-skyllt.

Jag känner paniken inom mig, alla dessa oroskänslor. Att bara andas är svårt. Bokstavligen. Min puls går upp, att dra ner luften i lungorna, bara det är svårt. Ibland tror jag att jag ska dö. Allting blir suddigt framför ögonen, det svindlar till och blir svart framför ögonen. Flera gånger, tvingas jag öka stegen, in mot skolans toalett. Där står jag, ibland hela rasten och försöker blir av med ångesten. Paniken som får mig att tro, att jag snart kommer dö.

Jag stoppar i mig fler och fler piller, i tron att det ska hjälpa, som förut. Förut kunde jag ta ett, kanske två piller och paniken inom mig försvann. Numera trycker jag i mig 6. Den ända skillnaden blir att jag blir lugn i kroppen. Oron och ångesten, paniken, finns fortfarande kvar.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill ha hjälp, jag vill inte vara så här. Jag orkar inte mer. Ibland är jag färdig att ge upp, för i sådana fall ser jag ingen framtid som lockar. Det vänder så snabbt, för när allting är bra, älskar jag livet och vill uppleva så mycket. Jag vill inte mista den känslan.

Numera känner jag nästintill aldrig något lugn. Det är så svårt, så fruktansvärt svårt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Livet blir bättre, och bra saker händer. Det blir vad man gör det till, och här kommer min betalning. Just nu kan jag inte annat än att älska livet. ...

Jag kan, bara jag vill, och jag vill inte bara, jag kan. Ett fast beslut för 78 dagar sedan, har fått mig att blomma. Än har jag inte slagit ut helt, men när gör man det egentligen? Personer som var 100% säkra på att jag inte klarat det, personer...

Jag förstår att personer handlar utifrån sjukdomen ibland, jag måste bara hitta ett sätt att känna förståelse, inte hat. Men ibland är det så himla svårt, för i vissa fall förstår jag verkligen inte hur en människa tänker, hur en mäniska är funtad, m...

                                     ...

Så mycket hjärnspöken som är ohanterliga. Så mycket tankar och känslor, som jag inte vet hur jag ska tackla. Jag vet inte hur man gör. Förut var det så mycket lättare, men nu ser livet så annorlunda ut, och de gamla sätten är inte längre ett alternat...