Har idag köpt två Nymfparakiter. Mina små nya vänner. De är lagom traumatiserade efter kloklippning och transport hem hit. Försökte försöka låta dem vandra över själva från transportburen till deras egna fågelbur, men det ville de små rackarna inte. Så jag och Mimmi fick gå ut i hallen och försöka ta tag i dem, utan någon rymning. Vilket totalmisslyckades... Hanen som jag tog ut, smet undan och flaxade tunt i hallen. Sandra som är livrädd för fåglar, flydde ut i vardagsrummet och stängde dörren. Sen hör man Mimmi utbrista "Och där smet den andra också!" Såååå....det blev fågeljakt i hallen! Men vi vann kampen. De sitter nu lugnt och tryggt i sin bur, dock lite stela och inte har de rört maten än. Men det kommer det också.

Det roligaste av allt, är att Sandra som har fobi för fåglar, stod vid buren och småpratade med hanen, lite nyfiket sådär. Hon kommer nog också så småningom bli bra vän med de små rackarna   

Drömmer mig bort till en annan värld. Ett annat ställe och andra människor, andra omständigheter. Slår upp ögonen och trvingas tillbaka till verkligheten. Försvinner bort i ett hav där botten inte är för långt ner. Där jag kan landa och inte oroa mig för något. Slippa behöva tänka, behöva vara medveten. Till slut tvingas jag svimma igen. Botten har sjunkit, är oåtkomlig. Jag är tillbaka.

Som en besatthet. Som besatt fortsätter jag söka. Söka efter mer, bättre, värre.