Livet blir bättre, och bra saker händer. Det blir vad man gör det till, och här kommer min betalning.
Just nu kan jag inte annat än att älska livet.

Jag kan, bara jag vill, och jag vill inte bara, jag kan.
Ett fast beslut för 78 dagar sedan, har fått mig att blomma. Än har jag inte slagit ut helt, men när gör man det egentligen?
Personer som var 100% säkra på att jag inte klarat det, personer som sa att "jag ger det ett halvår" och personer som sa att "det är okej om du faller, du är inte mer än människa. Återfall får de flesta".
De alla har fel. Ett återfall tar man, det är ett val man gör, och det alternativet finns inte på listan.

Jag har allt jag behöver. Underbara vänner, en fantastisk pojkvän, en sponsor jag värdesätter högt, NA:s program, stegen att arbeta i, göra service och andra möten.

Det finns ingenting som kan rubba mig nu. Here I go again!

Jag förstår att personer handlar utifrån sjukdomen ibland, jag måste bara hitta ett sätt att känna förståelse, inte hat. Men ibland är det så himla svårt, för i vissa fall förstår jag verkligen inte hur en människa tänker, hur en mäniska är funtad, med eller utan missbruk. 

Efter att ha mått piss, varit i dimman varje dag och tagit sig upp till den klara himmeln, har allting förändrats. Hela mitt liv har vänts upp-och-ner. Jag har legat i dvala ett bra tag nu. Isolerat mig och inte vistats utomhus, mer än nödvändigt. Haft en djup depression, mycket ångest, abstinens, aggressioner och mycket mer. 

Denna vecka har allting vänt. Visst mår jag dåligt och får ångest till och från, men inte alls i samma grad som för bara en vecka sen. Nu känner jag livsglädje igen. Jag har fått energin tillbaka, är tacksam över livet, ser det lilla i allting, det positiva. Jag orkar träffa folk, känner att jag faktiskt Vill träffa vänner. 

På bara några dagar har jag fått en gammal ljusstake som står på golvet, köpt en golvlampa, nya gardiner, duk, tallriksunderlägg, och igår impulsköpte jag en bokhylla, bara sådär. Det sista var lite vääl impulsivt kanske, då jag efter att jag betalat för den, och sagt att jag kommer och hämtar den senare under dagen, insåg att "hur fan ska jag få hem den?" Krigade för kung & fosterland, men hem kom den. Äntligen börjar mitt hem spegla mig mer och mer. Det känns som ett helt nytt ställe, när man ser sig omkring.

Idag har jag varit på möte, träffat fina vänner, diskat, dammsugit och svabbat golv. Jag har fått mitt liv tillbaka. Rättare sagt, jag har tagit mitt liv tillbaka och jag är så otroligt tacksam över alla fina människor jag fått lära känna på sista tiden, min pojkvän och över att jag än idag, faktiskt är vid liv! 

Så mycket hjärnspöken som är ohanterliga. Så mycket tankar och känslor, som jag inte vet hur jag ska tackla. Jag vet inte hur man gör. Förut var det så mycket lättare, men nu ser livet så annorlunda ut, och de gamla sätten är inte längre ett alternativ. Jag vet helt enkelt inte hur jag ska bära mig åt. Jag kan inte längre fly, nu måste jag möta mina demoner.

Jag vill inte visa känslorna, jag vill inte blotta ut mig och berätta hur jag egentligen mår. Jag gråter i hemlighet, när han så sover. Det har fungerat hittills, tills i natt, då han hörde.
Jag är så lyckligt lottad som har en sån fin människa i mitt liv, som finns där för mig när allt känns som värst. Jag kunde inte önska mig mer.

Här är jag gullig som går upp tidigare och serverar frukost, vilket inte händer allt för ofta. What happens?

Jag: Killar, det är frukost.
Jacob: 2 minuter, jag ska bara sträcka på mig,
Martin: Mmm, jag känner samma sak.

Jahaja, sträck ni er. Hoppas ni blir riktigt långa på köpet!