Midsommar, högtiden de flesta svenskar firar. Liksaså här. Grillar flintastek och spenderar kvällen med min kärlek. Som för tillfället rusat iväg... Men annars är det en underbar dag. Lite solsken och bort med regnet så är det perfekt!

Ett stort tomrum. Ett hjärta försvunnet, ett hjärta dött. Så maktlös, utan ett val, togs du bort från mig. Jag kunde inget göra och helt plötsligt försvann du från mig. Slutade existera och får nu vila tryggt, utan någon annan valmöjlighet. 

Men säg mig hur kan man nånsin vara beredd?

Du togs bort från mig
Alldeles för tidigt
Jag fick låna en ängel
För en stund

Min ängel..

Efter gårdagen, som var en av de värsta dagar jag genomgått, försöker jag börja om idag. Självklart när jag häller upp morgonkaffet i glaset jag alltid häller upp det i, så spricker det. Nina har kaffe över hela diskbänken. Nu måste det gå bättre. Snart åker jag till Enköping och försöker få taankarna på annat håll. Hoppas hoppas på fint väder! Annar lägger jag mig inomhus och gråter en skvätt.

Någonting förlorat. Någonting dött. En förlorad själv, ett förlorat liv. Känner mig tom.

Väntan känns evighetslång. Att jag fortsätter. Att jag ens började. Vill gå och lägga mig, men något håller mig vaken. Tack och lov att jag kan sova bort morgondagen, om så behövs. 

Det gör ont, och tar det mer enrgi än det ger, ska man ge upp, som jag brukar säga. Än så länge vet jag inte om det ger eller tar. Vet inte heller om jag ska ta reda på det, eller bara vända mig om och gå. Alla dessa frågor och tankar, driver mig till vansinne.

Hoppar du från ett höghus, vet du redan från början att du skadas. Likaså jag. Det finns inget bra utfall för detta, trots det, utsätter jag mig för det. Man kan inte alltid vara smart, men detta är inte rätt läge att sluta tänka. Men "leva som man lär", har jag aldrig hört talas om. Så nu kastar jag mig ut och verkligen hoppas att jag landar mjukt. Men vad är oddsen? -0. 

Tryggheten och hatet borde inte gå ihop. Men det gör det. Dumt, korkat och omöjligt borde det vara. Det är det, självklart vet jag det. Men jag kan inte ta goda råd och vända ryggen till, gå åt andra hållet och låtsas som att jag inte bryr mig. För det gör jag, så jag stänger av, och i slutändan bevisar att ni andra hade rätt. 

Viljan av att vilja vara någon nära och känna sig trygg i denes sällskap, samtidigt som ett illamående ter sig. Illamående över personen, dennes liv och allt som kommer i ett släp efteråt. Känslan av att vilja spy rakt ut och smälla till, mrn samtidigt vara nära. Skriket inom mig, delar sig på mitten och som plus och minus, stöter de bort varandra. Jag vet inte vilken ände jag ska springa ifatt och vilken jag ska lämna. För vart ska man vända sig, när allt är i fullständigt kaos?