Var så fruktansvärt sugen på något att äta och mjölk. Så när jag skulle hälla över resten av middagen till matlådan, kom jag på det. Nu sitter jag och äter mat direkt ur stekpannan och dricker mjölk ur paketet. Jag är ju värre än de riktiga ungkarlarna!

Första kvällen jag är ensam på över en vecka. Såå skönt! Sitter med tända ljus och kollar på How I met your mother, dricker te, äter Makrilsmackor och smörstekta majskolvar. Inte helt fel, om jag får säga det själv!

Nu sitter jag på tåget från Stockholm. Separetionsångesten flödar. Nu tillbaka till verkligheten, men en liten helg spenderat med Toni, kommer inte sitta fel.
Känner mig lite nedstämd trots att jag borde vara överlycklig över allt detta. Lite plågad av en tatueringsmaskin, kommer inte sitta fel idag!

Idag var sista dagen på familjeveckan, på behandlingshemmet.
Igår pratade vi om känslor, idag om personen. Vi fick ett papper med frågor, vi skulle besvara inför hela gruppen. Ena frågan löd "Vad skulle jag göra om du tar återfall?" Mitt svar var "Om du tar ett återfall, räcker jag ut min hand och hjälper dig upp på banan igen. Men om du Börjar med droger igen, finns jag inte längre kvar och du kan glömma att du någonsing haft en dotter".
Hårda ord att säga, men så viktiga och ärliga.

Efter att detta var slut, åkte jag och pappa in till stan, för lite kvalitetstid och sen iväg på ett CA-möte.

Dessa möten är helt otroliga, vilken sammanhållning de har. Som nykomling blir man välkomnad av alla med öppna famnar. Och detta behandlingshem, Kvarnlyckan, vilket ställe! Jag känner mig som hemma och har skitkul med alla här. Det är som en liten familj, och ärligt talat, jag vill inte åka härifrån.

Denna vecka har gett mig så otroligt mycket! Det har varit skittufft, jätte känslosamt och man har blivit pressad till det yttersta. Men ack så nyttigt och värdefullt. Och så stolt jag är över min far, som har förändrats så mycket. Helt otroligt.
Jag är också så otroligt glad över att ha fått upplevt detta med min farmor. Det har varit nyttigt för min och hennes relation också. Att äntligen kunna öppna upp oss för varandra och prata som vi inte kan göra med andra. Utan henne hade jag nog aldrig pallat med trycket .

Jag stannar här en natt extra, så imorgon åker jag hem. Jag avslutar denna dag med lite kvällsläsning i NA.

Detta har varit det tuffaste dagen under mitt liv. På morgonen var jag så nervös och livrädd, att jag var nära på att spy. Jag grät och grät på rummet, så farmor fick hålla om mig. Jag grät i pappas famn. Allt kom ut i gråt.
Gick fram och tillbaka, på gatan utanför. Tog djupa andetag och försökte tänka att detta inte är för mig, det är för pappa. Jag blottar alla mina känslor för alla dessa människor, för att hjälpa min pappa i hans tillfriskande.

Det var svårt, så helvetes jävla svårt att släppa alla spärrar, och få ur sig allt jag burit omkring med under hela mitt liv.
Jag höll mig från gråten under tiden jag pratade. Bet mig i läppen och knöt knytnävarna alldeles vita. Men efteråt kom allt ut.

Efter lunchen skulle pappa släppa ut alla känslor och berätta lite om saker som hänt. Allt han sa, var saker jag redan visste, förutom en. En händelse där han utnyttjat mig, grundlurat mig och försatt mig i fara, för sin egen personliga vinning. Vilket i längden inte alls var någon vinning. En händelse som fick mig fly förbannad.

Jag stack ut ur huset efter detta och försökte lugna mig, innan jag kunde gå upp till rummet igen. Då kom han in och gav mig en kram som bara en pappa kan ge. En kram som fick mig att brista ut i gråt. Men jag kunde inte se honom i ögonen. Jag vände bort blicken när han försökte få kontakt. Så han frågade om jag ville se honom, varav jag vände blicken ännu en gång. Jag kunde inte kolla honom i ögonen. Kände sådant hat och förakt. Men när han gick mot dörren och precis skulle trycka ned handtaget, kom det ur mig. Jag grät och jag skrek tills luften tog slut och jag rusade ut ur huset. Sedan kom jag tillbaka, tog lugnande och vilade ihopkrupen i fosterställning i fåtöljen.

Efter att någon timme gått och tårarna runnit ner för kinderna tills jag somnat, var det middag. Det första jag gjorde i matsalen, var att gå fram till pappa och ge honom en stor kram. Efter middagen satte vi oss ned och pratade, bara jag och han. Jag berättade om tre händelser, som fick mig att krympa och känna mig lika liten som jag gjorde då. Ännu mer tårar.

Efter denna dag, har jag ingen, absolut ingen kraft kvar. All energi har sugits ur mig. Jag borde känna mig tom, men fortfarande är jag så full ned känslor att jag inte vet vart jag ska göra av dem. Detta är så påfrestande, mer än någon någonsin kan ana.

Detta var skräcken och fasans dag, men imorgon, men imorgon ska jag besvara några frågor nedskrivna på ett papper. Ena svaret är något jag inte vill säga, men tyvärr måste. Jag hoppas för allt i världen att det aldrig någonsin kommer behöva inträffa.

Fruktar denna dag, livrädd är nog det exakta ordet.
Idag ska vi alla sitta i en ring. Det inkluderar även de andra intagna som inte har en anhörig här. Sen ska jag och pappa sitta mittemot varandra, vi flyttar in en bit i ringen, och jag ska släppa allt. Jag ska blotta alla känslor kring honom och hans missbruk. Där ska jag sitta, framför folk jag inte känner, och släppa på allt jag har inom mig. Helt ärlig och helt utblottad. Sedan skulle pappa försöka återspegla det jag känner.
Hur gör man detta utan att bryta ut i gråt och få en panikattack?

Jag är livrädd, rädd på ett sätt jag aldrig varit förut. Fullständig panikslagen, ligger jag i sängen, och försöker förbereda mig, för vad som hända skall om en halvtimme.

Första dagen på familjeveckan avklarad. Gudarna ska veta att det varit en lång dag med många känslor inblandat.

Denna dag satt bara vi anhöriga samlade. På förmiddagen fick vi information om konceptet och skulle också intervjua en annan anhörig, som vi inte kände. Sedan skulle vi presentera denna person i 1:a person.
På eftermiddagen fick man prata själv, om man ville. Tankar och känslor delades med. Jag satt tyst, lyssnade men sa inget. Höll mig rätt cool-lugn och observerade mest. Tills jag var tvungen att börja prata. Även då var jag lugn och sannsad, kanske lite för lugn med för mycket distans till min pappas problem. Ledaren frågade om jag alltid var så, och lyckades till slut dra i rätt trådar, för att få mig att prata om mina känslor kring det hela. Att prata om känslor, leder till att prata om minnen. Jag har förut berättat om det jag berättade idag, men en händelse för sig. Nu vräkte jag ur mig allt på en och samma gång, framför vilt främmande människor. Där brast det. Tårarna kom och jag satt och hulkade. Efteråt kände jag mig helt tom. Både jag och farmor hade tömts på exakt alla känslor och när allt var över, kom pappa in på mitt rum, där vi satt. Han kollade på oss som om vi var främmande människor. Han sa efteråt "Ni såg helt omtumlade ut. Som att ni fått punktering och all luft gått ur er".

Där var dagen slut, men fortsatte för mig som bor kvar här dessa dagar.
Efter middagen följde jag med på ett CA-möte (anonyma cocainister). Inspirerande och intressant.

Imorgon väntar ännu en fartfylld dag, om inte värre än denna.

Representerade min skola på Gymnasiemässan idag. Eller rättare sagt, jag var ballongflicka. Blev sminkad och fick håret fixat i nästan 3 timmar, varav håret var jätte-tuperat och stod åt alla håll & kanter, med heliumballonger fästa med snäre i håret. Så jag sprang runt runt runt med denna fabulösa sminkning och hår som Edward Scissorhands. 

Nu sitter här en trött Nina, som ska tvätta av sig allt detta smink, ta en kopp te till Förhäxad och sedan vila ut till imorgon, då jag kör ballongflicka #2.