Hur kär kan man bli egentligen? Inte mer än jag är just nu. Jag vet inte hur det gick till, men det hände. Det var över ett år sen, jag kände något liknande.

Det som förvånar mig mest, är att det är en kille som lyckats få mig att känna så här. Han har tagit mig med storm, rivit min mur som är så stark, som jag byggt upp under alla dessa år. När han är i närheten känner jag inga fjärilar, det är ett helt zoo i magen.

För första gången är jag inte rädd. Denna gång har jag släppt ner garden och det känns bra. Det är skrämmande att någon fått mig att känna på detta vis, lyckats få mig att inte vara rädd. Detta är nytt för mig och det känns bra, så himla bra. Jag är kär utan rädsla.

Hemskaste dagen på länge. Inte fällt så många tårar på länge, väldigt länge. Känns som att jag blivit påkörd av en buss och fått en rak höger i ansiktet. Det är svart. Ingen framtid och ingen livslust.

Fritt-fall är kul & spännande på vägen upp, men till slut når man toppen och inser vart man hamnat och tänker "varför satte jag mig här? Jag ångrar mig, jag vill inte mer". Det är när man nått toppen och kommit till insikt, som man får ta fallet. Det är oundviklig och det kommer att ske.

Så många tårar jag fällt idag, skakat i hela kroppen, inte kunnat andas, hyperventilerat, suttit ihopkrupen och gungat fram & tillbaka på toan, velat dö och försvinna.

När jag inte var hemma, ringde telefonen och jag fick frågan om jag har en vas. Då var mitt hjärta hemma hos mig och hade köpt 7 röda rosor till mig. Ingenting hade kunnat värma så mycket som det. Jag har verkligen träffat världens finaste, som lyser upp mina dagar när de är som mörkast. Snart ska jag krypa ner i sängen bredvid "min" fina och somna tryggt.

Det finns dagar där ingenting är lockande, då allt känns meningslöst och man är beredd att ge upp. Idag är en sådan dag.

Men jag är glad att Melissa flyttat hit. Jag behöver inte oroa mig för mig själv, för nu är jag inte ensam längre. Detta blir nog bra ändå!

Fast denna dag kan fortfarande ta sig i arslet.