Hela livet får man anpassa sig mer eller mindre till andra. That's life. Vissa gör det mer än nödvändigt. Till slut samlar man kraft och säger ifrån. Sätter ner foten ordentligt. På samma väg bryts man ner och behöver stöd. Förhoppningsvis kan man släppa lite på tyglarna så småningom och inte behöva tänka sig för så mycket. 

Det gjorde jag. Jag litade på dig och i min naiva tro, trodde jag du förändrats. Förbättrats. Dessvärre hade jag fel. Själv förändrades jag mycket under de år vi var ifrån varandra. Den person du träffar nu är helt annorlunda. Bara skalet är detsamma. Jag vet inte vad det är du är ute efter, när du förolämpar och bedrar mig. För en stund kommer smärtan och jag känner hur du huggit mig i ryggen. Igen. Sen blir det bara tomt. Jag blir kall igen och reagerar inte. Skulle kunna döda utan att känna ågren. Hatet kommer upp så fort du gör det. Bara för att du är du. 

Stunden är över då jag sprang för dig. Då jag alltid stod upp för dig och skyddade dig. Nu är det mig själv jag står upp för och jag har lärt rädda mig själv. Det är där jag blir känslokall. Idag springer jag inte. Jag står still och tänker inte dra första kortet. 

"I wonder if you know, how it really feels to be left outside alone, when it's cold outhere. Well maybe you should know, just how it feels, to be left outside alone."

Det känns bra nu. Mötet gjorde nytta. Nu kan vi nog rulla kulan ett varv och börja om igen. Det gamla kommer komma upp men vi börjar ändå om. Hoppas verkligen det fungerar. Ska ge det ett stort försäk. Lägge ner mitt hjärta på det. Kämpa! Min familj betyder sjukt mycket för mig och jag tror inte jag berättat för dem hur mycket jag älskar dem. 

Jag och Kerstin tog en promenad idag. Lämnade mitt cv på ett ställe (hemligt!). Hoppas de ringer och vill att jag kommer in på en intervju. Ska fortsätta gå runt och söka jobb. Behöver verkligen ett just nu! 

Nu ska jag lägga mig och sova. Är trött. Slutkörd. Har engelskaredovisning imorgon och prov. Hoppas det går vägen. 

      '

Jag är så sjukt baksugen!

Förresten, jag ramlade på väg till tåget imorse... Pratade med Betty i telefon, gick i uppförsbacke i slask och ramlade framåt. Sår på båda händerna och ena knät. När jag satt på tåget kände jag lite på knät eftersom det sved och kände någonting. Tänkte dum som jag var, att det var snö som satt kvar. När jag sen kollar på handen är det full med blod. PANIK!!!! 

Ibland föreställer jag mig dig död. Oftast tänker jag på när du dör. När du går ifrån mig på riktigt. När jag får ångra att jag aldrig försökte mer än jag gör. När folk kommer få intala mig att det inte var mig uppgift. Ibland önskar jag att du dör. Att du försvinner. Att du kan se mig när jag lever mitt liv och du inte kan lägga dig i. När du inte kan visa din kärlek och hur mycket du egentligen vill vara med. Jag längtar till stunden då du får ångra att du inte ens försöker. Att du lämnar mig ensam och låter mig ta hjälp av alla andra. 

När du dör ska jag skrika ut för världen vilken skit du  var. Jag ska berätta hur mycket du brydde dig men hur lite du spelade på det. Jag ska berätta hur förlorad du var. Men jag ska också berätta om studerna du ligger i min famn och gråter. Om dina känslor och drömmar. 

Fan vad jag hoppas du läser det här och ringer mig och bara ber om förlåtelse. Men jag vet att du inte läser det här och om du så gjorde, hade du inte ringt. 

Undrar hur du kommer dö? Om det är snart eller långt bort. Jag vet i alla fall att jag testat på det redan. Det faktum att du är frånvarade och inte här. Hatar att du är en sån skit!

Gör ett snabbt blogginlägg under långpausen. Sitter i soffan hemma i Enköping och kollar på Wallander med familjen. Det har inte hänt på ca 1 år och det känns sjukt konstigt.

Måste måste färga håret. Nu är det för mörkt + utväxt. Usch! Får köra en blekning och sen färg på det. Mitt hår kommer inte tycka om det dock... Måste också till frisören och klippa mig.

Jaja. Nu är det Wallander igen. Ciao!

Du tvingas in i något du inte vill. Något som känns så fel. Fejkat. Det känns påhittat, men de andra säger det är rätt. Du känner det inte. Du letar och letar men känner det inte. Då kommer du i underfund med att du blivit inföst i något du inte gick med på. Något som inte är rättvisst mot dig själv. Du är tänkt ska gilla det. Idén kanske var fin, men det borde stannat där. För i praktiken, så fungerar det inte. Men nu, nu är det försent. Du är redan fången i något du aldrig ville. Något du aldrig gick med på. Känmpar och kämpar för att ta dig ur det, men det fungerar inte. Någon bestämde att det är så här det borde vara och det är så här det ska vara. Nu försväntas du gillar läget och spela med i spelet. Med du tänker inte längre spela efter reglerna. Nu tänker du göra något. Något radikalt och det behövs! 

Idag är det första alla hjärtansdag som jag firar med någon annan. Någon som jag älskar och är överlycklig med. Jag älskar dig mitt hjärta och vill aldrig förlora dig! Dagen kan inte bli bättre än att få fira den med just dig.