Hela livet får man anpassa sig mer eller mindre till andra. That's life. Vissa gör det mer än nödvändigt. Till slut samlar man kraft och säger ifrån. Sätter ner foten ordentligt. På samma väg bryts man ner och behöver stöd. Förhoppningsvis kan man släppa lite på tyglarna så småningom och inte behöva tänka sig för så mycket. 

Det gjorde jag. Jag litade på dig och i min naiva tro, trodde jag du förändrats. Förbättrats. Dessvärre hade jag fel. Själv förändrades jag mycket under de år vi var ifrån varandra. Den person du träffar nu är helt annorlunda. Bara skalet är detsamma. Jag vet inte vad det är du är ute efter, när du förolämpar och bedrar mig. För en stund kommer smärtan och jag känner hur du huggit mig i ryggen. Igen. Sen blir det bara tomt. Jag blir kall igen och reagerar inte. Skulle kunna döda utan att känna ågren. Hatet kommer upp så fort du gör det. Bara för att du är du. 

Stunden är över då jag sprang för dig. Då jag alltid stod upp för dig och skyddade dig. Nu är det mig själv jag står upp för och jag har lärt rädda mig själv. Det är där jag blir känslokall. Idag springer jag inte. Jag står still och tänker inte dra första kortet. 

"I wonder if you know, how it really feels to be left outside alone, when it's cold outhere. Well maybe you should know, just how it feels, to be left outside alone."