Jag förstår att personer handlar utifrån sjukdomen ibland, jag måste bara hitta ett sätt att känna förståelse, inte hat. Men ibland är det så himla svårt, för i vissa fall förstår jag verkligen inte hur en människa tänker, hur en mäniska är funtad, med eller utan missbruk. 

Efter att ha mått piss, varit i dimman varje dag och tagit sig upp till den klara himmeln, har allting förändrats. Hela mitt liv har vänts upp-och-ner. Jag har legat i dvala ett bra tag nu. Isolerat mig och inte vistats utomhus, mer än nödvändigt. Haft en djup depression, mycket ångest, abstinens, aggressioner och mycket mer. 

Denna vecka har allting vänt. Visst mår jag dåligt och får ångest till och från, men inte alls i samma grad som för bara en vecka sen. Nu känner jag livsglädje igen. Jag har fått energin tillbaka, är tacksam över livet, ser det lilla i allting, det positiva. Jag orkar träffa folk, känner att jag faktiskt Vill träffa vänner. 

På bara några dagar har jag fått en gammal ljusstake som står på golvet, köpt en golvlampa, nya gardiner, duk, tallriksunderlägg, och igår impulsköpte jag en bokhylla, bara sådär. Det sista var lite vääl impulsivt kanske, då jag efter att jag betalat för den, och sagt att jag kommer och hämtar den senare under dagen, insåg att "hur fan ska jag få hem den?" Krigade för kung & fosterland, men hem kom den. Äntligen börjar mitt hem spegla mig mer och mer. Det känns som ett helt nytt ställe, när man ser sig omkring.

Idag har jag varit på möte, träffat fina vänner, diskat, dammsugit och svabbat golv. Jag har fått mitt liv tillbaka. Rättare sagt, jag har tagit mitt liv tillbaka och jag är så otroligt tacksam över alla fina människor jag fått lära känna på sista tiden, min pojkvän och över att jag än idag, faktiskt är vid liv!