Första dagen på familjeveckan avklarad. Gudarna ska veta att det varit en lång dag med många känslor inblandat.

Denna dag satt bara vi anhöriga samlade. På förmiddagen fick vi information om konceptet och skulle också intervjua en annan anhörig, som vi inte kände. Sedan skulle vi presentera denna person i 1:a person.
På eftermiddagen fick man prata själv, om man ville. Tankar och känslor delades med. Jag satt tyst, lyssnade men sa inget. Höll mig rätt cool-lugn och observerade mest. Tills jag var tvungen att börja prata. Även då var jag lugn och sannsad, kanske lite för lugn med för mycket distans till min pappas problem. Ledaren frågade om jag alltid var så, och lyckades till slut dra i rätt trådar, för att få mig att prata om mina känslor kring det hela. Att prata om känslor, leder till att prata om minnen. Jag har förut berättat om det jag berättade idag, men en händelse för sig. Nu vräkte jag ur mig allt på en och samma gång, framför vilt främmande människor. Där brast det. Tårarna kom och jag satt och hulkade. Efteråt kände jag mig helt tom. Både jag och farmor hade tömts på exakt alla känslor och när allt var över, kom pappa in på mitt rum, där vi satt. Han kollade på oss som om vi var främmande människor. Han sa efteråt "Ni såg helt omtumlade ut. Som att ni fått punktering och all luft gått ur er".

Där var dagen slut, men fortsatte för mig som bor kvar här dessa dagar.
Efter middagen följde jag med på ett CA-möte (anonyma cocainister). Inspirerande och intressant.

Imorgon väntar ännu en fartfylld dag, om inte värre än denna.