Idag var sista dagen på familjeveckan, på behandlingshemmet.
Igår pratade vi om känslor, idag om personen. Vi fick ett papper med frågor, vi skulle besvara inför hela gruppen. Ena frågan löd "Vad skulle jag göra om du tar återfall?" Mitt svar var "Om du tar ett återfall, räcker jag ut min hand och hjälper dig upp på banan igen. Men om du Börjar med droger igen, finns jag inte längre kvar och du kan glömma att du någonsing haft en dotter".
Hårda ord att säga, men så viktiga och ärliga.

Efter att detta var slut, åkte jag och pappa in till stan, för lite kvalitetstid och sen iväg på ett CA-möte.

Dessa möten är helt otroliga, vilken sammanhållning de har. Som nykomling blir man välkomnad av alla med öppna famnar. Och detta behandlingshem, Kvarnlyckan, vilket ställe! Jag känner mig som hemma och har skitkul med alla här. Det är som en liten familj, och ärligt talat, jag vill inte åka härifrån.

Denna vecka har gett mig så otroligt mycket! Det har varit skittufft, jätte känslosamt och man har blivit pressad till det yttersta. Men ack så nyttigt och värdefullt. Och så stolt jag är över min far, som har förändrats så mycket. Helt otroligt.
Jag är också så otroligt glad över att ha fått upplevt detta med min farmor. Det har varit nyttigt för min och hennes relation också. Att äntligen kunna öppna upp oss för varandra och prata som vi inte kan göra med andra. Utan henne hade jag nog aldrig pallat med trycket .

Jag stannar här en natt extra, så imorgon åker jag hem. Jag avslutar denna dag med lite kvällsläsning i NA.