Detta har varit det tuffaste dagen under mitt liv. På morgonen var jag så nervös och livrädd, att jag var nära på att spy. Jag grät och grät på rummet, så farmor fick hålla om mig. Jag grät i pappas famn. Allt kom ut i gråt.
Gick fram och tillbaka, på gatan utanför. Tog djupa andetag och försökte tänka att detta inte är för mig, det är för pappa. Jag blottar alla mina känslor för alla dessa människor, för att hjälpa min pappa i hans tillfriskande.

Det var svårt, så helvetes jävla svårt att släppa alla spärrar, och få ur sig allt jag burit omkring med under hela mitt liv.
Jag höll mig från gråten under tiden jag pratade. Bet mig i läppen och knöt knytnävarna alldeles vita. Men efteråt kom allt ut.

Efter lunchen skulle pappa släppa ut alla känslor och berätta lite om saker som hänt. Allt han sa, var saker jag redan visste, förutom en. En händelse där han utnyttjat mig, grundlurat mig och försatt mig i fara, för sin egen personliga vinning. Vilket i längden inte alls var någon vinning. En händelse som fick mig fly förbannad.

Jag stack ut ur huset efter detta och försökte lugna mig, innan jag kunde gå upp till rummet igen. Då kom han in och gav mig en kram som bara en pappa kan ge. En kram som fick mig att brista ut i gråt. Men jag kunde inte se honom i ögonen. Jag vände bort blicken när han försökte få kontakt. Så han frågade om jag ville se honom, varav jag vände blicken ännu en gång. Jag kunde inte kolla honom i ögonen. Kände sådant hat och förakt. Men när han gick mot dörren och precis skulle trycka ned handtaget, kom det ur mig. Jag grät och jag skrek tills luften tog slut och jag rusade ut ur huset. Sedan kom jag tillbaka, tog lugnande och vilade ihopkrupen i fosterställning i fåtöljen.

Efter att någon timme gått och tårarna runnit ner för kinderna tills jag somnat, var det middag. Det första jag gjorde i matsalen, var att gå fram till pappa och ge honom en stor kram. Efter middagen satte vi oss ned och pratade, bara jag och han. Jag berättade om tre händelser, som fick mig att krympa och känna mig lika liten som jag gjorde då. Ännu mer tårar.

Efter denna dag, har jag ingen, absolut ingen kraft kvar. All energi har sugits ur mig. Jag borde känna mig tom, men fortfarande är jag så full ned känslor att jag inte vet vart jag ska göra av dem. Detta är så påfrestande, mer än någon någonsin kan ana.

Detta var skräcken och fasans dag, men imorgon, men imorgon ska jag besvara några frågor nedskrivna på ett papper. Ena svaret är något jag inte vill säga, men tyvärr måste. Jag hoppas för allt i världen att det aldrig någonsin kommer behöva inträffa.

Fruktar denna dag, livrädd är nog det exakta ordet.
Idag ska vi alla sitta i en ring. Det inkluderar även de andra intagna som inte har en anhörig här. Sen ska jag och pappa sitta mittemot varandra, vi flyttar in en bit i ringen, och jag ska släppa allt. Jag ska blotta alla känslor kring honom och hans missbruk. Där ska jag sitta, framför folk jag inte känner, och släppa på allt jag har inom mig. Helt ärlig och helt utblottad. Sedan skulle pappa försöka återspegla det jag känner.
Hur gör man detta utan att bryta ut i gråt och få en panikattack?

Jag är livrädd, rädd på ett sätt jag aldrig varit förut. Fullständig panikslagen, ligger jag i sängen, och försöker förbereda mig, för vad som hända skall om en halvtimme.