Väntan känns evighetslång. Att jag fortsätter. Att jag ens började. Vill gå och lägga mig, men något håller mig vaken. Tack och lov att jag kan sova bort morgondagen, om så behövs. 

Det gör ont, och tar det mer enrgi än det ger, ska man ge upp, som jag brukar säga. Än så länge vet jag inte om det ger eller tar. Vet inte heller om jag ska ta reda på det, eller bara vända mig om och gå. Alla dessa frågor och tankar, driver mig till vansinne.