Detta har varit det tuffaste dagen under mitt liv. På morgonen var jag så nervös och livrädd, att jag var nära på att spy. Jag grät och grät på rummet, så farmor fick hålla om mig. Jag grät i pappas famn. Allt kom ut i gråt.
Gick fram och tillbaka, på gatan utanför. Tog djupa andetag och försökte tänka att detta inte är för mig, det är för pappa. Jag blottar alla mina känslor för alla dessa människor, för att hjälpa min pappa i hans tillfriskande.

Det var svårt, så helvetes jävla svårt att släppa alla spärrar, och få ur sig allt jag burit omkring med under hela mitt liv.
Jag höll mig från gråten under tiden jag pratade. Bet mig i läppen och knöt knytnävarna alldeles vita. Men efteråt kom allt ut.

Efter lunchen skulle pappa släppa ut alla känslor och berätta lite om saker som hänt. Allt han sa, var saker jag redan visste, förutom en. En händelse där han utnyttjat mig, grundlurat mig och försatt mig i fara, för sin egen personliga vinning. Vilket i längden inte alls var någon vinning. En händelse som fick mig fly förbannad.

Jag stack ut ur huset efter detta och försökte lugna mig, innan jag kunde gå upp till rummet igen. Då kom han in och gav mig en kram som bara en pappa kan ge. En kram som fick mig att brista ut i gråt. Men jag kunde inte se honom i ögonen. Jag vände bort blicken när han försökte få kontakt. Så han frågade om jag ville se honom, varav jag vände blicken ännu en gång. Jag kunde inte kolla honom i ögonen. Kände sådant hat och förakt. Men när han gick mot dörren och precis skulle trycka ned handtaget, kom det ur mig. Jag grät och jag skrek tills luften tog slut och jag rusade ut ur huset. Sedan kom jag tillbaka, tog lugnande och vilade ihopkrupen i fosterställning i fåtöljen.

Efter att någon timme gått och tårarna runnit ner för kinderna tills jag somnat, var det middag. Det första jag gjorde i matsalen, var att gå fram till pappa och ge honom en stor kram. Efter middagen satte vi oss ned och pratade, bara jag och han. Jag berättade om tre händelser, som fick mig att krympa och känna mig lika liten som jag gjorde då. Ännu mer tårar.

Efter denna dag, har jag ingen, absolut ingen kraft kvar. All energi har sugits ur mig. Jag borde känna mig tom, men fortfarande är jag så full ned känslor att jag inte vet vart jag ska göra av dem. Detta är så påfrestande, mer än någon någonsin kan ana.

Detta var skräcken och fasans dag, men imorgon, men imorgon ska jag besvara några frågor nedskrivna på ett papper. Ena svaret är något jag inte vill säga, men tyvärr måste. Jag hoppas för allt i världen att det aldrig någonsin kommer behöva inträffa.

Fruktar denna dag, livrädd är nog det exakta ordet.
Idag ska vi alla sitta i en ring. Det inkluderar även de andra intagna som inte har en anhörig här. Sen ska jag och pappa sitta mittemot varandra, vi flyttar in en bit i ringen, och jag ska släppa allt. Jag ska blotta alla känslor kring honom och hans missbruk. Där ska jag sitta, framför folk jag inte känner, och släppa på allt jag har inom mig. Helt ärlig och helt utblottad. Sedan skulle pappa försöka återspegla det jag känner.
Hur gör man detta utan att bryta ut i gråt och få en panikattack?

Jag är livrädd, rädd på ett sätt jag aldrig varit förut. Fullständig panikslagen, ligger jag i sängen, och försöker förbereda mig, för vad som hända skall om en halvtimme.

Första dagen på familjeveckan avklarad. Gudarna ska veta att det varit en lång dag med många känslor inblandat.

Denna dag satt bara vi anhöriga samlade. På förmiddagen fick vi information om konceptet och skulle också intervjua en annan anhörig, som vi inte kände. Sedan skulle vi presentera denna person i 1:a person.
På eftermiddagen fick man prata själv, om man ville. Tankar och känslor delades med. Jag satt tyst, lyssnade men sa inget. Höll mig rätt cool-lugn och observerade mest. Tills jag var tvungen att börja prata. Även då var jag lugn och sannsad, kanske lite för lugn med för mycket distans till min pappas problem. Ledaren frågade om jag alltid var så, och lyckades till slut dra i rätt trådar, för att få mig att prata om mina känslor kring det hela. Att prata om känslor, leder till att prata om minnen. Jag har förut berättat om det jag berättade idag, men en händelse för sig. Nu vräkte jag ur mig allt på en och samma gång, framför vilt främmande människor. Där brast det. Tårarna kom och jag satt och hulkade. Efteråt kände jag mig helt tom. Både jag och farmor hade tömts på exakt alla känslor och när allt var över, kom pappa in på mitt rum, där vi satt. Han kollade på oss som om vi var främmande människor. Han sa efteråt "Ni såg helt omtumlade ut. Som att ni fått punktering och all luft gått ur er".

Där var dagen slut, men fortsatte för mig som bor kvar här dessa dagar.
Efter middagen följde jag med på ett CA-möte (anonyma cocainister). Inspirerande och intressant.

Imorgon väntar ännu en fartfylld dag, om inte värre än denna.

Representerade min skola på Gymnasiemässan idag. Eller rättare sagt, jag var ballongflicka. Blev sminkad och fick håret fixat i nästan 3 timmar, varav håret var jätte-tuperat och stod åt alla håll & kanter, med heliumballonger fästa med snäre i håret. Så jag sprang runt runt runt med denna fabulösa sminkning och hår som Edward Scissorhands. 

Nu sitter här en trött Nina, som ska tvätta av sig allt detta smink, ta en kopp te till Förhäxad och sedan vila ut till imorgon, då jag kör ballongflicka #2.

Hittade en Blåmes mitt i en korsning, som inte kunde flyga. Kunde inte lämna den där, så tog upp det och myste lite, innan jag släppte av det på en stubbe bland lite träd och buskar. Hade det varit väldigt fel av mig att ta med den hem? I guess so. Den var dock med tam än mina förra fåglar, vilket förvånade mig lite. Söt var det i alla fall!

Känner mig likgiltig, men vill gråta. Hur nu det är möjligt, vet jag inte. Har varit och hälsat på pappa idag, det var trevligt. Inte för att det hjälper mig nu. Har ingen plan för kvällen och det driver mig till vansinne. Antingen vill jag träffa en vän, eller vara helt ensam. Just nu finns det ingen att träffa och inte heller helt ensam är jag. Jag vill då hellre hem till min egen lägenhet, tända ljus och kolla på en film. Inte sitta i en soffa, tillbakadragen men att ändå känna tt jag är i vägen. Om det inte vore för personerna jag så gärna vill träffa, hade jag flygit till tåget nu.