Idag är dagen jag längtat till så mycket. Det är idag det händer. Jag åker till London. Jag ska flyga till ett helt främmande land, ensam. Nerverna spelar mig ett livet spratt just nu, men det är väl rätt normalt.
Vi får se hur jag överlever denna resa och om jag kommer tillbaka till Sverige överhuvudtaget. Moahaha

Jag kunde känna asfaltens alla ojämnheter, genom mina tunna tygskor. Ju mer jag närmade mig city, desto snabbare slog hjärtat. Paniken kom smygandes över mig, och jag kom på mig själv med att ta omvägar, för att slippa volkvimmlet. Västerås hade aldrig sett så grått och dystert ut. Jag längtade in till det vita stela rummet och en kvinna i lång röd rock. 

Just nu känns allt hopplöst. Allt är tungt.

Var hos läkaren igår. Fick ny medicin för sömnen. Denna gång riktig sömnmedicin och inte lugnande. Försöker reglera dosen så den passar mig. Misslyckades rätt totalt, då jag är så trött att ögonen ramlar ihop. Höjde även dosen för min dagliga medicin. Det känns, mår inte alls bra. Allt detta fick mig att behöva åka hem från skolan idag, vilket jag inte alls tycker om. Så nu ska jag lägga mig och vila en stund, innan jag ska upp till Psyk. Där väntar bearbetning av trauman. Ååh, detta kommer bli en sån underbar kväll.

När jag kom till skolan idag, hade jag inte med min pärm, för varför skulle jag ha det under lektion? Men, idag hade vi stöddag, hade då behövt min pärm så jag kunnat fördriva dagen med att plugga in allt vi gått igenom. Eftersom jag inte hade någonting jag behöver göra och ligger bra till i allt praktiskt, så fick jag sitta modell till en nagelterapeut och få nagelförlängning. Så nu har Nina långa naglar några veckor framöver! Tjejen ska dock få lackera dem på Fredag, då det inte hanns med idag. 

Igår tog jag en sväng förbi Enköping och forsatte på mig tatuering. Fy satan vad det gjorde ont denna gång. Ovanligt ont. Men det blev bra! Tillbaka och fortsätta om 3 veckor igen.

"Framgång är inte nyckeln till lycka. Lycka är nyckeln till framgång."

Albert Schweitzer

Det känns så bra, så himla bra, tills efteråt. Efter ett tag lättar allt igen och jag känner tryggheten. 

3 timmar kvar tills jag ska möta upp Chrille och sätta oss på tåget mot Enköping. Äntligen ska jag fortsätta på min gaddning! Men tills dess ska jag krypa ner i sängen och mysa med mitt hjärta.

Det är höst. Löven har börjat överge sin gröna färg, blivit gula och vissa orangea. Men mest märks det hemma. Hemma hos mig. Det är inte längre ljust och dovt, nu är det mörkt med ljusa detaljer som lyser med ett värmande sken. Nya lampor och massa tända ljus. Självklart också rökelser. Jag älskar det. 

Denna mörka årstid som sakta drar ner mig, gör jag till något mysigt. Ska jag må dåligt, ska jag åtminstone göra det i en miljö jag trivs i. Och på denna ständiga fråga om jag mår bra, svarar jag; Nej absolut inte, samtidigt som jag kvällar som dessa kan säga; Jag mår jättebra. Inget av svaren är lögn, därför får det räcka med "Jag lever". 

Har spenderat kvällen, pluggandes till morgondagens prov på Hårets uppbyggnad. Nu tror jag det sitter! Hela denna dag har bestått av ett enda stort praktiskt prov, och jag kan glatt meddela att jag fick A i betyg (för den som inte vet, högsta betyg). 

Så nu sitter jag här med mitt te, lyssnandes till musik och bara njuter. Passade på att fotografera lite av min höst-inredning och pussla ihop till ett kollage. 

Med något att se fram emot, får jag styrkan att fortsätta kämpa. Åh gud så jag längtar, bara 15 dagar kvar nu!

"Det man kan tänka och tro kan man också åstadkomma."

Napoleon Hill

Ibland känns det lätt, ibland lyfter jag mina vingar och flyger. Jag är fri och jag mår bra. Men för det mesta känns det tungt. Ikväll är en bra kväll. Det känns lätt och jag ser fram emot denna vecka, allt vad den har att erbjuda. Inklusive prov och läxförhör. Hört på maken? Förvånar mig själv. Ikväll hart jag energi. För en gångs skull är jag inte det minsta trött. För första gången på länge, är jag riktigt pigg och och sitter och ler för mig själv. Jag känner ett pirr i magen. Inget kärlekspirr, rent av...lyckopirr. Det känns bra, det förtjänar jag. Det är min tur nu. 

"Livet är som att cykla - för att behålla balansen måste du fortsätta framåt."

Albert Eistein

Som en rot, jobbar vi oss upp och slutligen slår ut. Blomman vissnar och roten får åter kämpa. Vi bygger och det raseras. 

Jag är ett glas, ett glas med många många sprickor i sig. Under ett bra tag, håller jag ihop alla bitar. Det är kämpigt och jag tål inga stötar. Trots det, spricker jag till slut. 

Jag är ett glas, ett glas som en gång var helt. Fler och fler sprickor, har uppkommit. Jag är skör, så skör. Måste hanteras med största försiktighet, för att inte gå sönder, för att inte rasa ihop. 

"Den längsta resan för var och en är den inre resan."

Dag Hammarskjöld