Som en rot, jobbar vi oss upp och slutligen slår ut. Blomman vissnar och roten får åter kämpa. Vi bygger och det raseras. 

Jag är ett glas, ett glas med många många sprickor i sig. Under ett bra tag, håller jag ihop alla bitar. Det är kämpigt och jag tål inga stötar. Trots det, spricker jag till slut. 

Jag är ett glas, ett glas som en gång var helt. Fler och fler sprickor, har uppkommit. Jag är skör, så skör. Måste hanteras med största försiktighet, för att inte gå sönder, för att inte rasa ihop. 

"Den längsta resan för var och en är den inre resan."

Dag Hammarskjöld

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Livet blir bättre, och bra saker händer. Det blir vad man gör det till, och här kommer min betalning. Just nu kan jag inte annat än att älska livet. ...

Jag kan, bara jag vill, och jag vill inte bara, jag kan. Ett fast beslut för 78 dagar sedan, har fått mig att blomma. Än har jag inte slagit ut helt, men när gör man det egentligen? Personer som var 100% säkra på att jag inte klarat det, personer...

Jag förstår att personer handlar utifrån sjukdomen ibland, jag måste bara hitta ett sätt att känna förståelse, inte hat. Men ibland är det så himla svårt, för i vissa fall förstår jag verkligen inte hur en människa tänker, hur en mäniska är funtad, m...

                                     ...

Så mycket hjärnspöken som är ohanterliga. Så mycket tankar och känslor, som jag inte vet hur jag ska tackla. Jag vet inte hur man gör. Förut var det så mycket lättare, men nu ser livet så annorlunda ut, och de gamla sätten är inte längre ett alternat...