Hur kär kan man bli egentligen? Inte mer än jag är just nu. Jag vet inte hur det gick till, men det hände. Det var över ett år sen, jag kände något liknande.

Det som förvånar mig mest, är att det är en kille som lyckats få mig att känna så här. Han har tagit mig med storm, rivit min mur som är så stark, som jag byggt upp under alla dessa år. När han är i närheten känner jag inga fjärilar, det är ett helt zoo i magen.

För första gången är jag inte rädd. Denna gång har jag släppt ner garden och det känns bra. Det är skrämmande att någon fått mig att känna på detta vis, lyckats få mig att inte vara rädd. Detta är nytt för mig och det känns bra, så himla bra. Jag är kär utan rädsla.

Hemskaste dagen på länge. Inte fällt så många tårar på länge, väldigt länge. Känns som att jag blivit påkörd av en buss och fått en rak höger i ansiktet. Det är svart. Ingen framtid och ingen livslust.

Fritt-fall är kul & spännande på vägen upp, men till slut når man toppen och inser vart man hamnat och tänker "varför satte jag mig här? Jag ångrar mig, jag vill inte mer". Det är när man nått toppen och kommit till insikt, som man får ta fallet. Det är oundviklig och det kommer att ske.

Så många tårar jag fällt idag, skakat i hela kroppen, inte kunnat andas, hyperventilerat, suttit ihopkrupen och gungat fram & tillbaka på toan, velat dö och försvinna.

När jag inte var hemma, ringde telefonen och jag fick frågan om jag har en vas. Då var mitt hjärta hemma hos mig och hade köpt 7 röda rosor till mig. Ingenting hade kunnat värma så mycket som det. Jag har verkligen träffat världens finaste, som lyser upp mina dagar när de är som mörkast. Snart ska jag krypa ner i sängen bredvid "min" fina och somna tryggt.

Det finns dagar där ingenting är lockande, då allt känns meningslöst och man är beredd att ge upp. Idag är en sådan dag.

Men jag är glad att Melissa flyttat hit. Jag behöver inte oroa mig för mig själv, för nu är jag inte ensam längre. Detta blir nog bra ändå!

Fast denna dag kan fortfarande ta sig i arslet.

Jag vill vara produktiv, men kraften räcker inte till. Jag vill vara stark, utan att ha det som det ända val.
Det finns så mycket jag vill göra, så simpla saker, men ändå klarar jag inte av det.

Jag är så fruktansvärt glad att Elin kom till mig i helgen, att jag gick på Melissas födelsedagsfest och att jag har Louise som håller stenkoll på mig.

Jag är så tacksam för alla som ställer upp för mig och hjälper mig, när jag inte orkar hjälpa mig själv. Problematiken är att jag inte kan vara med någon dygnet runt. Det finns stunder då jag måste vara ensam och de stunderna är så svåra.

Mår skit, känner mig som skit och ser ut som skit. Dagens.

Idag går ingenting på auto, som det ofta brukar göra när allt är skit. Idag får jag kämpa för exakt allt. Att diska, att bädda sängen, att röka och att andas. Istället för att slå på tv:n och kolla på alla mina favoritprogram, sitter jag här. I soffan, sittandes i mörkret med musik i öronen, stirrar jag in i väggen. Redo att ge upp, släppa taget. Detta helvete blir bara värre och värre, för varje dag som går. Jag känner ingen glädje i någonting längre.

Ett leende får aldrig, aldrig förknippas med lycka. Lycka sitter i ögonen och i mina är det smärta. Det var längesen, några år sen jag kände såhär sist. När ingenting ser ljust ut längre, ingenting att se fram emot. Jag hade glömt hur det kändes, att inte bry sig om någonting. Att inte se något värde med livet, att inte bry sig om att leva eller dö. Bara känna smärtan som får en att vilja försvinna.

Denna gång är jag rädd, rädd för mig själv, för jag vet inte om jag klarar detta. Tänk om jag gör något dumt? Tänk om jag ger upp? Tänk om jag försöker försvinna? Tänk om, tänk om.

Hade det inte varit för att Elin kommer imorgon och att en kär vän ska firas, då hade jag åkt in till psykakuten nu. Få läggas in. Nu är det helt enkelt för mycket.

För hur ska en själ så förstörd, orka fortsätta kämpa var dag? Vägen är inte tillräckligt lång, för att inte stöta på en stopp-skyllt.

Jag känner paniken inom mig, alla dessa oroskänslor. Att bara andas är svårt. Bokstavligen. Min puls går upp, att dra ner luften i lungorna, bara det är svårt. Ibland tror jag att jag ska dö. Allting blir suddigt framför ögonen, det svindlar till och blir svart framför ögonen. Flera gånger, tvingas jag öka stegen, in mot skolans toalett. Där står jag, ibland hela rasten och försöker blir av med ångesten. Paniken som får mig att tro, att jag snart kommer dö.

Jag stoppar i mig fler och fler piller, i tron att det ska hjälpa, som förut. Förut kunde jag ta ett, kanske två piller och paniken inom mig försvann. Numera trycker jag i mig 6. Den ända skillnaden blir att jag blir lugn i kroppen. Oron och ångesten, paniken, finns fortfarande kvar.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill ha hjälp, jag vill inte vara så här. Jag orkar inte mer. Ibland är jag färdig att ge upp, för i sådana fall ser jag ingen framtid som lockar. Det vänder så snabbt, för när allting är bra, älskar jag livet och vill uppleva så mycket. Jag vill inte mista den känslan.

Numera känner jag nästintill aldrig något lugn. Det är så svårt, så fruktansvärt svårt.

Jag hade glömt hur det var att känna, överhuvudtaget.
Jag hade glömt bort hur lyckan kändes, hur det var att känna ett lugn. Jag skaffade mig allt detta. Underbart.
Sedan glömde jag hur det var att inte känna allt detta. Hur var det att inte vara lycklig och lugn, paniken, tomheten? Jag tvingades in i det, för mitt eget bästa.
Jag hatar det och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte saknar att känna någonting inombords. Något som inte är panik.
Jag glömde och med det kom chocken. Som en smäll i ansiktet.
Hur ska jag nu bära mig åt?