Jag hade glömt hur det var att känna, överhuvudtaget.
Jag hade glömt bort hur lyckan kändes, hur det var att känna ett lugn. Jag skaffade mig allt detta. Underbart.
Sedan glömde jag hur det var att inte känna allt detta. Hur var det att inte vara lycklig och lugn, paniken, tomheten? Jag tvingades in i det, för mitt eget bästa.
Jag hatar det och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte saknar att känna någonting inombords. Något som inte är panik.
Jag glömde och med det kom chocken. Som en smäll i ansiktet.
Hur ska jag nu bära mig åt?