Skoldagen avklarad utan att ha gått hem. Känner mig duktig. Nu bär det av mot stan och handla lite, ladda på busskort, möta Melissa, färga hår och fläta in dreads på Ronya. Många järn i elden nu! :)

I skolan, folk runt omkring, glada omogna människor, uppgifter att göra och stress. För ett år sen, skulle kag gått hem, lämnat detta ställe och inta soffan. Idag, idag känner jag för att göra exakt detsamma. Nu har jag beslutsångest. Kanske rättare sagt kaos i huvudet. Bråkar med mig själv, vill inte tänka tanken på att gå hem. Det är så svårt att motstå idag och det är ett krig i huvudet på mig. Får ångest av tanken på att stanna, men också ångest av tanken på att gå hem. Hem skulle vara så mycket enklare, en snabb utväg, men då sviker jag mig själv på samma gång. Låt detta krig sluta. Sluta direkt.

Har så mycket känslor inom mig som vill fram. Tårarna är på väg för minsta lilla. Kämpar för att inte släppa fram dem, men svårt det är. När jag inte är nedstämd, finns bara tomhet. Inga känslor existerar och jag går nästan på auto. Jag känns som ett skal utan en människa på insidan. Så vad är bäst egentligen, frågade min nya läkare. Tomheten, svarade jag. Hellre inga känslor, för då kan jag gå vidare och göra allt jag borde göra, livet fungerar då och det är lättare att koppla bort. Ibland slår ångesten till, men där har jag verktygen att hantera det med, någorlunda åtminstone. När jag känner av depressionen som kryper sig fram och gör sig påmind, då blir jag som förlamad. Livet stannar upp och ingenting fungerar. Där har jag inga verktyg eller mediciner jag kan ta vid akuta fall. Jag kan inte heller distrahera mig själv, utan får genomlida det i soffan i tårar, ensam utan benägenhet att göra det som måste göras i vuxenlivet. I ensamlivet.