För hur ska en själ så förstörd, orka fortsätta kämpa var dag? Vägen är inte tillräckligt lång, för att inte stöta på en stopp-skyllt.

Jag känner paniken inom mig, alla dessa oroskänslor. Att bara andas är svårt. Bokstavligen. Min puls går upp, att dra ner luften i lungorna, bara det är svårt. Ibland tror jag att jag ska dö. Allting blir suddigt framför ögonen, det svindlar till och blir svart framför ögonen. Flera gånger, tvingas jag öka stegen, in mot skolans toalett. Där står jag, ibland hela rasten och försöker blir av med ångesten. Paniken som får mig att tro, att jag snart kommer dö.

Jag stoppar i mig fler och fler piller, i tron att det ska hjälpa, som förut. Förut kunde jag ta ett, kanske två piller och paniken inom mig försvann. Numera trycker jag i mig 6. Den ända skillnaden blir att jag blir lugn i kroppen. Oron och ångesten, paniken, finns fortfarande kvar.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill ha hjälp, jag vill inte vara så här. Jag orkar inte mer. Ibland är jag färdig att ge upp, för i sådana fall ser jag ingen framtid som lockar. Det vänder så snabbt, för när allting är bra, älskar jag livet och vill uppleva så mycket. Jag vill inte mista den känslan.

Numera känner jag nästintill aldrig något lugn. Det är så svårt, så fruktansvärt svårt.