Mår skit, känner mig som skit och ser ut som skit. Dagens.

Idag går ingenting på auto, som det ofta brukar göra när allt är skit. Idag får jag kämpa för exakt allt. Att diska, att bädda sängen, att röka och att andas. Istället för att slå på tv:n och kolla på alla mina favoritprogram, sitter jag här. I soffan, sittandes i mörkret med musik i öronen, stirrar jag in i väggen. Redo att ge upp, släppa taget. Detta helvete blir bara värre och värre, för varje dag som går. Jag känner ingen glädje i någonting längre.

Ett leende får aldrig, aldrig förknippas med lycka. Lycka sitter i ögonen och i mina är det smärta. Det var längesen, några år sen jag kände såhär sist. När ingenting ser ljust ut längre, ingenting att se fram emot. Jag hade glömt hur det kändes, att inte bry sig om någonting. Att inte se något värde med livet, att inte bry sig om att leva eller dö. Bara känna smärtan som får en att vilja försvinna.

Denna gång är jag rädd, rädd för mig själv, för jag vet inte om jag klarar detta. Tänk om jag gör något dumt? Tänk om jag ger upp? Tänk om jag försöker försvinna? Tänk om, tänk om.

Hade det inte varit för att Elin kommer imorgon och att en kär vän ska firas, då hade jag åkt in till psykakuten nu. Få läggas in. Nu är det helt enkelt för mycket.