Har så mycket känslor inom mig som vill fram. Tårarna är på väg för minsta lilla. Kämpar för att inte släppa fram dem, men svårt det är. När jag inte är nedstämd, finns bara tomhet. Inga känslor existerar och jag går nästan på auto. Jag känns som ett skal utan en människa på insidan. Så vad är bäst egentligen, frågade min nya läkare. Tomheten, svarade jag. Hellre inga känslor, för då kan jag gå vidare och göra allt jag borde göra, livet fungerar då och det är lättare att koppla bort. Ibland slår ångesten till, men där har jag verktygen att hantera det med, någorlunda åtminstone. När jag känner av depressionen som kryper sig fram och gör sig påmind, då blir jag som förlamad. Livet stannar upp och ingenting fungerar. Där har jag inga verktyg eller mediciner jag kan ta vid akuta fall. Jag kan inte heller distrahera mig själv, utan får genomlida det i soffan i tårar, ensam utan benägenhet att göra det som måste göras i vuxenlivet. I ensamlivet.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Livet blir bättre, och bra saker händer. Det blir vad man gör det till, och här kommer min betalning. Just nu kan jag inte annat än att älska livet. ...

Jag kan, bara jag vill, och jag vill inte bara, jag kan. Ett fast beslut för 78 dagar sedan, har fått mig att blomma. Än har jag inte slagit ut helt, men när gör man det egentligen? Personer som var 100% säkra på att jag inte klarat det, personer...

Jag förstår att personer handlar utifrån sjukdomen ibland, jag måste bara hitta ett sätt att känna förståelse, inte hat. Men ibland är det så himla svårt, för i vissa fall förstår jag verkligen inte hur en människa tänker, hur en mäniska är funtad, m...

                                     ...

Så mycket hjärnspöken som är ohanterliga. Så mycket tankar och känslor, som jag inte vet hur jag ska tackla. Jag vet inte hur man gör. Förut var det så mycket lättare, men nu ser livet så annorlunda ut, och de gamla sätten är inte längre ett alternat...