Så mycket hjärnspöken som är ohanterliga. Så mycket tankar och känslor, som jag inte vet hur jag ska tackla. Jag vet inte hur man gör. Förut var det så mycket lättare, men nu ser livet så annorlunda ut, och de gamla sätten är inte längre ett alternativ. Jag vet helt enkelt inte hur jag ska bära mig åt. Jag kan inte längre fly, nu måste jag möta mina demoner.

Jag vill inte visa känslorna, jag vill inte blotta ut mig och berätta hur jag egentligen mår. Jag gråter i hemlighet, när han så sover. Det har fungerat hittills, tills i natt, då han hörde.
Jag är så lyckligt lottad som har en sån fin människa i mitt liv, som finns där för mig när allt känns som värst. Jag kunde inte önska mig mer.

Här är jag gullig som går upp tidigare och serverar frukost, vilket inte händer allt för ofta. What happens?

Jag: Killar, det är frukost.
Jacob: 2 minuter, jag ska bara sträcka på mig,
Martin: Mmm, jag känner samma sak.

Jahaja, sträck ni er. Hoppas ni blir riktigt långa på köpet!