Nu är jag och pappa tillbaka på hotellet igen efter en massa cyklandes kors och tvärs över stan. Helt slut. I natt somnar jag ovaggandes. Ciao!

Jag hade begått den största synden en människa någonsin kan göra mot sig själv. Kände självförnedring, avsmak och hat mot mig själv. Hur hade jag kunnat göra någonting sådant? Det äckligaste och vidrigaste, den största synden. Jag saknade någon som helst respekt för min egen kropp, själ och alla mina nära & kära. Hade förrått alla jag älskade, exklusive mig själv. En synd. Jag skulle straffas och det gjorde jag. Mitt samvete bestraffade mig varenda minut och till slut hittade jag en utväg.

Jag satt nedsjunken i soffan. Samvetet, känslorna och panikångesten satte stop. Handbromsen var åtdragen och något var tvunget att göras.

Jag liknar det med ett brinnande våningshus. Jag befinner mig på översta våningen. Det brinner i dörröppningen, på nedervåningen och vid brandtrappan. Det ända jag ser är ett fönster. Fönstret är min ända utväg. Hoppa eller brinn inne. Det finns ingen annan utväg. Jag tar chansen att komma ifrån det som bränner ihjäl mig utifrån och in.

Det snurrar till. Jag har förlorat kontrollen över mig själv och jag välter inredningen. Tar en klunk sprit till. Ramlar ihop på sängen och lägger mig på mage. Benen sticker ut på ena långsidan och huvudet på andra. Det blir svart. Jag är borta. Förlorad. Äntligen!

Något som skulle kännas surt och beskt, känns inte alls. Befinner sig bara i munnen. Känslan är nästan helt borta men jag förstår att något är fel. Kräks. Bajsar. Kroppen stötte bort alkoholen & drogerna. Min enda utväg, mitt fönster brann. Allt stod i lågor.