Det är för mycket nu. Det tär på min kropp och hälsa. Isolerar mig och äter. Äter, äter, äter. Motionerar inte, fast det är det ända jag borde göra. Struntar i träningarna fast jag behöver dem. Gråter fast jag borde le. Jag lyssnar på lugn och deppig musik trots att det är det fartfyllda glada jag borde lyssna på.

Jag tar in det du säger men släpper ut det lika fort. Jag hör men lyssnar inte. Slå mig och du får ingen reaktion. Såra mig och ingenting kommer att förändras. Jag står här, ensam i savannen och kollar ut över fältet. Ett slagfält som inte kan komma nära mig, skada mig eller kontrollera mig.

Jag springer. Det går fort. Ingenting kan stoppa mig. Inte du, inte jag. Ingen.

Varför är ni inte vrak? Vrak som jag. Tom på känslor, eller helt proppfull. Söndergråtna och jävliga. Idioter och skitstövlar.