Det är för mycket nu. Det tär på min kropp och hälsa. Isolerar mig och äter. Äter, äter, äter. Motionerar inte, fast det är det ända jag borde göra. Struntar i träningarna fast jag behöver dem. Gråter fast jag borde le. Jag lyssnar på lugn och deppig musik trots att det är det fartfyllda glada jag borde lyssna på.

Jag tar in det du säger men släpper ut det lika fort. Jag hör men lyssnar inte. Slå mig och du får ingen reaktion. Såra mig och ingenting kommer att förändras. Jag står här, ensam i savannen och kollar ut över fältet. Ett slagfält som inte kan komma nära mig, skada mig eller kontrollera mig.

Jag springer. Det går fort. Ingenting kan stoppa mig. Inte du, inte jag. Ingen.

Varför är ni inte vrak? Vrak som jag. Tom på känslor, eller helt proppfull. Söndergråtna och jävliga. Idioter och skitstövlar. 

 

Matilda

22 januari 2012 16:43

Fint skrivet och väldigt fina bilder :)

http://tiildus.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Livet blir bättre, och bra saker händer. Det blir vad man gör det till, och här kommer min betalning. Just nu kan jag inte annat än att älska livet. ...

Jag kan, bara jag vill, och jag vill inte bara, jag kan. Ett fast beslut för 78 dagar sedan, har fått mig att blomma. Än har jag inte slagit ut helt, men när gör man det egentligen? Personer som var 100% säkra på att jag inte klarat det, personer...

Jag förstår att personer handlar utifrån sjukdomen ibland, jag måste bara hitta ett sätt att känna förståelse, inte hat. Men ibland är det så himla svårt, för i vissa fall förstår jag verkligen inte hur en människa tänker, hur en mäniska är funtad, m...

                                     ...

Så mycket hjärnspöken som är ohanterliga. Så mycket tankar och känslor, som jag inte vet hur jag ska tackla. Jag vet inte hur man gör. Förut var det så mycket lättare, men nu ser livet så annorlunda ut, och de gamla sätten är inte längre ett alternat...