När jag tänker på allt som händer, kryper det långsamt fram. Kroppen för tung för att bära. Vill sjunka in i sängen och sova länge. Men då vet jag, att när jag vaknar upp, kommer det komma igen. Somna och inte vakna, förens allt är över.

Det känns i magen och flyter sedan upp till bröstet. Där förster det sig. Släpas hellre naken, bakom en lastbil på asfalterad väg. Vill bara spy upp skiten. Då känns det bättre, att få det ur kroppen, ut i intet. Bort med skiten. Långt, långt bort.