Dag 2

Gjorde inte något anmärkningsvärt denna dag. Mötte upp Negin, Elin, Nettan, Moa, My, Denise, Elin och Ida. Vi bosatte oss i kulturhuset och fikade flera timmar, tog något glas vin och var utanför Pride Park.

   Det började spöregna och åska. Det var verkligen blixtrar och dunder, så vi begav oss mot tunnelbanan. På vägen dit, kommer en tjej som jag aldrig sett förut, fram till mig och säger "Jag måste bara säga at du är jättesnygg!" Min respons blev "Tack så hemsk mycket. Du har ett paraply så jag går vid dig då". Hennes killpolare hade tydligen "paxat" mig. Det var mer än jag visste! Men denna tjej fick tydligen hans tillåtelse att ta mig, så nu var jag tydligen hennes. Alltså, va? Jag är min egen person och absolut inte någons. Hon hånglade upp mig och av någon oförklarig anledning fick hon mitt mobilnumer, efter att ha tjatat om att jag måste på Pride resten av dagarna. Jag vet inte hur många gånger jag var tvungen att säga "Jag åker hem på Söndag, klart jag är på Pride alla dagar". Om och om igen. 

   Sen till Centralen där helvetet bröt loss. Drama drama och ännu mer drama. Tack och lov att jag står utanför det där. Men det löser sig nog också med tiden! 

Dag 3

Vaknar vid 9 på morgonen, 10 min senare, knackar Roland på dörren och frågar om jag ska med på demonstration. Nyvaken Nina frågar vilken tid det är och han säger kl 10. Åh herregud, det hinner jag verkligen inte. Dessutom, sängen var väldigt skön och lockande att stanna i. Men Pride var tydligen ite till för att ligga och dra sig i sängen, utan ut och göra skillnad, skulle man tydligen göra, om man var en vettig människa. Jag är för guds skull inte en vettig människa 10 min efter att jag vaknat, och innan första koppen kaffe. Men det var jag tydligen, eftersom jag en timme senare, stod och demonstrerade utanför ryska ambassaden. 

   Efter demonstrationen var det raka vägen hem, in i en dusch och iväg och möta Sassa för att se henne plågas av nålar och bläck. På den platsen fick jag tid att bearbeta hemska händelser. Inte i tatueringsstudion så klart. 

   Eftersom allt varit så himla stressigt, fick jag spackla på partysminkningen i studion. Ja, varför inte? Men vilket helvete vi hade att hitta Sassas buss. Först och främst, ta reda på vart hon skulle, vilken buss hon skulle med och fixa en biljett så hon över huvudtaget kunde ta sig någonstans. Gick från studion, till hotellet, två Seven Eleven, hennes hotell, till Stureplan och Östermalm. Stressigt stressigt. 

   Till slut, på tunnelbanan och iväg till Emelie över några glas vin, innan det bar iväg till Pride Park. Några timmar där, med trevligt sällskap och se iväg mot tunnelbanan igen. På vägen var det någon gubbe som sa äldigt olämpliga saker till Elin och det blev totalt svart i mina ögon. Ingen, absolut ingen, ger sig på mina vänner. De beskyddar jag med mitt liv, så jag vände om och skulle drämma till karljäveln. Jag kan tycka att det var tur att Adéle stoppade mig och höll fast mig, så jag inte tog mig fram till människan. Men samtidigt, jag hade inte ångrat det alls. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Livet blir bättre, och bra saker händer. Det blir vad man gör det till, och här kommer min betalning. Just nu kan jag inte annat än att älska livet. ...

Jag kan, bara jag vill, och jag vill inte bara, jag kan. Ett fast beslut för 78 dagar sedan, har fått mig att blomma. Än har jag inte slagit ut helt, men när gör man det egentligen? Personer som var 100% säkra på att jag inte klarat det, personer...

Jag förstår att personer handlar utifrån sjukdomen ibland, jag måste bara hitta ett sätt att känna förståelse, inte hat. Men ibland är det så himla svårt, för i vissa fall förstår jag verkligen inte hur en människa tänker, hur en mäniska är funtad, m...

                                     ...

Så mycket hjärnspöken som är ohanterliga. Så mycket tankar och känslor, som jag inte vet hur jag ska tackla. Jag vet inte hur man gör. Förut var det så mycket lättare, men nu ser livet så annorlunda ut, och de gamla sätten är inte längre ett alternat...