Du sårade mig som ingen annan gjort tidigare. Du krossade mig och precis när jag lärt mig lita på de jag älskar, bröt du ner all tillit jag kände. Ord spelar inte längre någon roll, när handlingar pekar åt ett helt annat håll.

Saknaden är större än jag vill erkänna. Din humor, din personlighet och våra ihopsynkade meningar.

När jag tänker på dina handlingar, brister allt för mig. Exakt allt. Att du som jag litade på mest, du som stöttade mig i mina val, trots att du inte alltid känslomässigt ville, gjorde så här mot mig.

Jag känner kniven i hjärtat, det hugger och vrides om. Det är svårt att andas och klumpen i magen, växer sig större för varje andetag.

Jag saknar allt vi gjorde tillsammans. Vår värdelösa matlagning och lyckan när vi lyckades. Våra skämt, hur vi avslutade varandras meningar. Jag saknar dig och allt jag vill göra, är att skriva till dig. Fråga när du kommer hem igen. För detta är ditt hem. Det var ditt hem.

Tårarna rinner ner för mina kinder, vandrar vidare ner mot halsen och jag känner inte längre mina ben.

Detta är värre än en förlorad kärlek. Förlusten av dig, gör sig påmind för varje steg jag tar här hemma.

Jag saknar dig, mer än ord kan beskriva. Men jag kan inte förlåta, inte nu, inte ännu.