Har så mycket känslor inom mig som vill fram. Tårarna är på väg för minsta lilla. Kämpar för att inte släppa fram dem, men svårt det är. När jag inte är nedstämd, finns bara tomhet. Inga känslor existerar och jag går nästan på auto. Jag känns som ett skal utan en människa på insidan. Så vad är bäst egentligen, frågade min nya läkare. Tomheten, svarade jag. Hellre inga känslor, för då kan jag gå vidare och göra allt jag borde göra, livet fungerar då och det är lättare att koppla bort. Ibland slår ångesten till, men där har jag verktygen att hantera det med, någorlunda åtminstone. När jag känner av depressionen som kryper sig fram och gör sig påmind, då blir jag som förlamad. Livet stannar upp och ingenting fungerar. Där har jag inga verktyg eller mediciner jag kan ta vid akuta fall. Jag kan inte heller distrahera mig själv, utan får genomlida det i soffan i tårar, ensam utan benägenhet att göra det som måste göras i vuxenlivet. I ensamlivet.