Blir så trött på all terror och stalkning. Alla sms, alla ursäkter. Men aldrig ett "förlåt, jag vet att jag sårat, skadat och förnedrat dig". För det är det du gjort. Exakt det. Vill kunna känna mig duktig och glad utan att alltid bli påminnd om dig. Om en mor som inte fanns. Det gör så fruktansvärt ont. Och i slutändan är det jag som får skulden för det som hänt. Någonting jag aldrig kunnat rå för. Ska det vara så? 

Ibland känns det så tungt. En stor klump i magen som växer sig större & större för varje gång jag tänker på dig. På allt du utsatte mig för. Någonting du inte kan ändra på längre. Inte jag heller. Men ändå finns du i mina tankar som om du vore med mig. Vill inte. Jag saknar dig mindre och mindre. Det är så jag vill känna. Det är så jag brukar känna. Men inte längre. 

Livet är inte rättvist tyvärr. Det vet jag. Jag har mött orätvisan förut och tvingas in i den igen. Jag strätar emot, men rättvisan drar i mig. Du drar in mig i ett svart hål. Det stora svarta hålet jag inte vill bemöta. 

Fredagen var hemsk. Det värsta dagen på 1 år och 8 månader. Illskan inom mig flödade. Spände händerna tills knogarna blev vita. Sprang fram och tog tag i dig. Greppade dina axlar och skakade om dig, i hopp om att du skulle förstå mina känslor. Det fungerade inte. 

Nu äter den upp mig. Klumpen i magen. Den växer sig så stor att den äter upp mig, innifrån. Vet inte vad jag ska ta mig till.